Secret Service - Oh Susie Single


Oh Susie kom till i all hast när det fattades en sista låt för albumet med Ola+3, ett album som skulle komma ut så snart som möjligt efter Melodifestivalen 1979 där min låt hade kommit på delad tredje plats.

Jag hade satt mig vid kontorets Wurlitzer elpiano fast jag visste att man väntade i studion på mig. Men jag måste ju ha med mig en ny låt när jag anlände!

Refrängen till det som skulle bli ”Oh Susie” kom efter några minuter, jag minns att jag var så upphetsad av melodin jag höll på att skriva att jag nästan hamrade sönder de stackars elpiano tangenterna. Sedan kom verserna och solot nästan av sig självt. Med lite tårar därtill, som alltid när jag skriver musik.

Jag var lite chockad över vad som så snabbt hade kommit ur mig. Så enkel melodi, bara fyra toner i både vers och refräng: C – D – E – F och ändå så vacker!

Men jag hade inte någon mer tid att fundera mer så jag satte mig i min bil och åkte i full fart till OAL studio i Sollentuna.

Där väntade alla på mig. Det gick ovanligt snabbt att spela in bakgrunden på denna sista låt.

Jag hade någon Mozart–aktig melodifigur i huvudet, som jag ville binda ihop verserna med och Uffe skruvade fram ett stråkliknande ljud på studions Polymoog synth. När han spelade figuren samt lade dit ackord med samma ljud i refrängerna kändes bakgrunden ganska färdig.

Tony spelade solo–melodin med sitt glödande 60–tals sound. Jag trallade in sångmelodin och fick med mig en kassett att spela för Björn. Efter att lyssnat skrev han texten ”Oh Susie, bara vi två vet” som Ola sedan sjöng in.

Två DJ’s från Cafe Opera, Christoff och Ricki, gav oss rådet att göra ”Oh Susie” på engelska. så gick jag åter hem till Björn Håkanson i hans lilla lägenhet på Katarina Bangata på Söder i Stockholm. Jag lade mig som vanligt tillrätta i hans soffa medan Björn gick runt i cirklar, grymtande och grunnande. Ibland gick han till sin bokhylla och slog i något engelskt ord– eller rimlexikon.

– Gubben, vad tror du om det här, utropade Björn ibland. Han kallade mig alltid ”gubben”.

– “Some kind of guys can touch a lady”

– Hemskt” mumlade jag halvsovande… – Okey sa Björn, ville bara kolla…

Mot natten väckte Björn mig. – Jag tror jag har det! Lyssna gubben!

”Oh Susie, we’ve run out of time

Oh Susie, say what’s on your mind

We’ve got nowhere to run…”

– Underbart sa jag som älskade visioner om par som älskar varandra men slåss mot en oförstående omvärld.

– Men sista raden saknas, den måste vara stark, tillade jag.

Björn gick åter runt i cirklar, hummande. Efter en stund väckte han mig på nytt.

– Vad tror du om den här slutraden, frågade han med ett segervisst flin:

“We were much too young”

Jag nästan skakade när jag sjöng refrängraderna tillsammans. Trots att jag var nybörjare som popkompositör så visste jag – det här berör, det här är en hit!

Ola sjöng in den engelska texten och jag lade till en oktavstämma i falsett som bandet döpte till ”skäggsång” eftersom som jag hade svårt att sjunga så högt utan att dra mig i skägget.

En mix kom snabbt till med mycket tryck och nu lät det verkligen magiskt!

Ola var egentligen en betydligt mer erfaren ”hit–picker” än jag, men han var också nyligen anställd på Sonet som förlagschef och ville inte omedelbart förstöra karriären med att gynna egna konstiga satsningar, det kunde jag förstå.

– Tim sa han barskt! Är du helt säker att det är en hit? – Helt säker” sade jag och jag kände att jag aldrig varit säkrare på något i hela mitt liv!

– Då trycker jag på knappen och kör! sa Ola och ringde till sin vän Tom Talomaa som då hade klubben BZ (Berzelii-Terrassen) i Stockholm, för att få låna klubbens logga med en pickup–nål.

Pickup–nålen blev omslagsbild, inga foton, vi skulle vara hemliga. Det var Olas strategi.

– Då kan ni ju lika gärna kalla er Secret Service, sade Sonets vd Gunnar Bergström glatt flinande!

Han blev inte lika glad när Ola beställde 10.000 singel–omslag med Secret Service och pickup–nål.

– De kommer aldrig att gå åt, skrek han argt till Ola. Jag ska låta tapetsera upp dem på väggen i ditt arbetsrum istället!

Att Ola också beställde några tusen små klistermärken med inget mer än ”Oh Susie” på och som jag själv gick och satte fast över hela Stockholm, vågade han nog inte berätta för Gunnar.

Jag och Björn stod som pseudonymerna Hob/Gaga och absolut ingenting avslöjade att det var svenskt utom att Sonet var ett svenskt bolag, men de var representanter i Sverige för många utländska artister.

Ola skickade ut singeln, speciellt 12-tums varianten som gick att spela högre, via resebyråerna till diskotek över hela Europa den sommaren och till sist blev den också ”hit pick” på radio Luxemburg. Jag minns hur hela bandet trängde ihop sig i Olas lilla bil utanför OAL–studion för att lyssna på AM–bandet i hans bilradio när Radio Luxemburg spelade ”Oh Susie”…

En filmregissör älskade låten och var beredd att chansa. Han gjorde en video med långfilmskamera och kameraräls och filmade när Ola gick och sjöng på Djurgården med kavajen lite nonchalant slängd över axeln. Han klippte även in en söt blond flicka som åkte rullskridskor, vilket var högsta mode den tiden. En bild av henne från videon blev senare även omslagsbild till vårt första album ”Oh Susie”.

Om ”Oh Susie” inte blev en hit så skulle han själv stå för alla kostnader, men om den blev det, så ville han ha betalt. Och det fick han…

På hösten när singeln släpptes till allmänheten såldes omedelbart 100 000 singlar bara i Sverige, runt om i övriga världen flera miljoner. Så vd Gunnar Bergström behövde aldrig anlita någon målare för att tapetsera Olas arbetsrum.