Flash in The Night – Secret Service


I Park Studio fanns en 280 cm lång Steinway-flygel som jag älskade att spela på.

Jag brukade klinka lite Grieg och Mozart och fuska mig igenom bland annat Rachmaninovs pianokonsert nr 2 som jag avgudade.

Just då så kände jag mig lite extra pressad att komma på något stort. Uffe hade aldrig tidigare skrivit något till bandet men nu hade han presenterat en egendomlig låt för Ola med text av Björn, “Fire into Ice”.

Ola berättade glatt att den kanske borde bli nästa Secret Service-singel!

Nu långt efteråt förstår jag Olas list, han ville sätta igång min konkurrenslust och han lyckades verkligen! Jag ville ju till varje pris skriva även bandets nya hit, det fick bära eller brista!

Just den tiden 1981 hade syntband som Visage med ”Fade To Grey” och Ultravox med “Vienna” stora framgångar. De hade synth-klanger och mörka ackordformer som aldrig hörts tidigare. Även deras texter var mörka och poetiska.

Själv var jag lite trött på att försöka skriva klatschiga poplåtar så jag lät fingrarna glida in i ett nytt mörkare melodistråk vid studioflygeln. Ett pianosolo med en känsla av Rachmaninov följde automatiskt. Allt bara kom till mig!

Ola var förtjust och vi spelade in låten, som ännu inte hette något, med teknikerlegenden Leif Allansson i Europa Studios 3.

Vi hyrde in den första Linn trummaskinen som just då kommit till Sverige och två syntar: en Prophet 1 som var monofonisk och kunde synkroniseras med trummaskinen samt en Prophet 10 som var en monstersynt och som såg ut som två Prophet 5 på varandra med två klaviaturer.

Jag hade tänkt mig en basgång som i “Gimme Some More Loving”… 4 stycken 8-delar följt av 2 stycken 4-delar… F-F-F-F F - C och så vidare.

Vi spelade in trummaskin och basgång men när vi lyssnade så hade basgången hamnat en 8-del fel i synkning. Vi gjorde om det och nu blev det rätt.

Till sist var det dags för Prophet 10. När vi slog ner första ackordet så sjöng det som om himlen var öppen.

Leif Allansson hade genialt nog sparat den felsynkade syntbasen och när han spelade upp bakgrunden med båda bas-spåren, panorerade åt varsitt håll och med mycket delay, då hade vi ett sound som aldrig hörts förut!

När vi kom till studion dagen därpå gick ryktet att Ola hade råkat ut för en olycka! Någon hade hört att han krockat med sin motorcykel och någon annan hade till och med hört att han var död! Vi var alla förstämda och gick bara runt, runt och väntade på att få höra mer om vad som hänt.

Då ringde studiotelefonen. Det var Ola som väste fram svagt och darrigt:

– Tim det är jag. Jag har smällt med bågen men lever! Fortsätt inspelningen! Tim, hör du det, fortsätt inspelningen!

Klick! Han la’ på…

Vi var alla lika chockade. Först dagen därpå fick vi veta att Ola hade haft ett lunchmöte med vår artist Annica Boller och skulle skjutsa henne tillbaka till hennes arbete på sin motorcykel. Det hade börjat regna och gatan var hal samtidigt som det kom en buss utfarande på Karlavägen trots att den hade väjningsplikt! Ola kunde inte bromsa och smällde rakt in i bussen! Han fick flera ben brutna medan Annica Boller, som satt bakom honom klarade sig oskadd.

Ola repade sig med tiden och Björn fick i uppdrag att skriva en mörk, lite obegripligt poetisk text. Han kom med sin text till studion när det var dags för Ola att sjunga och vi läste alla igenom Björns textrader.

“As the break of dawn came closer

All my hopes seemed so forlorn…”

Vackert poetiskt och inte så lite lite obegripligt… Men refrängraden som skulle vara titel fungerade inte alls! (Jag har glömt bort hur den var) Björn, Ola, jag och Uffe gick runt, runt i studioköket och grunnade.

Nå’t med “flash” sa någon. Som Flash and The Pan, men det är ju en popgrupp, sa nån annan.

Jag gillar ordet “night”, sa en tredje person, “night” är stämning och ett bra ljud att sjunga.

“Flash in The Night” sa Ola! Så får det bli, varefter han gick ut och sjöng.

Men något stämde ändå inte riktigt. Melodin var bra, arret var bra och nu var även texten bra, fast…?

Vi skickade ner en tape till Jaques Atali på Vogue, vårt skivbolag i Frankrike, för att han skulle yttra sig. Men tiden gick och låten föll nästan i glömska. Till sist sa Ola att nu får vi ändå fixa klart “Flashen”, ta ett spänngrepp på den som det kallades.

Vi skulle mötas upp i Park studion, Ola hade idéer.

Jag blev tyvärr sjuk och kunde inte komma men Ola, Uffe och Acke, vår ljudtekniker åkte dit ändå.

De började med att höja hastigheten på 24-kanalsbandspelaren, så att låten gick betydligt snabbare, innan de mixade. Efter det klippte de med sax och tape om kvart-tumsbandet med den nu mixade “Flash in The Night” väsentligt (jo, så gick det till på den tiden). När allt var klart ringde de hem till mig:

- Lyssna Tim, vrålade Ola i telefon! Vilken jävla superhit du gjort! De spelade upp den omklippta tejpen och jag hörde till och med i telefonluren att detta var något helt nytt och samtidigt så oerhört vackert.

Den blev också en jättehit överallt, inte minst i Frankrike där den blev etta på topplistan, sålde en miljon exemplar och dessutom blev signaturmelodi i franska TV:s Rapport eller något liknande.

Det enda skivbolaget som inte gillade “Flash in The Night” var vårt tyska skivbolag Teldec.

“Thiz iz not Secret Service” väste deras A&R man i telefon till Ola, och det klart, den lät ju inte direkt som Ye-Si-Ca. Teldec släppte den först långt senare, efter att den sålt miljoner i resten av världen, men då var det för sent…

Bandet gjorde mängder av tv-framträdanden med “Flash in The Night”, men det viktigaste programmet skulle sändas från Cannes och nå ut över hela Europa.

Jaques Atali från Vogue var där och vi hade sänt honom tapen med rätt mix i förväg för vårat playback-framträdande.

Genrepet började, bandet stod uppställt framför kamerorna. Då kom något helt annat än den förväntade “Flash in The Night” ut i monitorerna! Den gick långsamt med ett annat intro och Olas sång kom inte alls på rätt ställen! Ola stod förvirrad och tittade på de andra i bandet som var lika chockade. Vad var detta?

Ola kallade rasande på Jaques Atali. – Det här ju den gamla provtejpen vi skickade till dig för ett halvår sedan! Varför har du gett dem den och inte den riktiga versionen som vi skickat till dig nu inför tv-sändningen?

Jaques tog cigarettfimpen ur mungipan, ryckte på axlarna och sa lugnt att till direktsändningen skulle det spelas rätt version, det kunde han garantera.

Alla kände sig lugnade och på kvällen var de på scen igen – direktsändning över hela Europa!

“Flash in The Night” startade i bandets monitorer……men åter igen fel version med långsamt tempo och klippt så att Ola aldrig kunde börja sjunga…

Det ryktades att Ola sedan jagade Jaques runt hela Cannes…

Uffes “Fire Into Ice” blev för övrigt senare baksida på vår singel “Cry Softly” och naturligtvis låg den sedan med på albumet “Cutting Corners”. Det var en bra låt, inte tu tal om det och utan den hade jag aldrig skrivit “Flashen”! Tack Uffe!

Långt senare träffade jag Jean Michel Jarre på en tillställning i Provence. En elegant och sympatisk gigant inom synth-musiken. Jag sträckte fram handen för att tacka honom för all inspiration han gett mig. Men han förekom mig och frågade istället:

– Är det du som skrivit “Flash in The Night”? I så fall är jag din store beundrare!

Ja, ja, även om man är en myra i jämförelsen så var det ju bara att slicka i sig berömmet…

 

Secret Service
Flash in The Night
Secret Service Flash in The Night