MINNEN

Every song has it's own story

FLASH IN THE NIGHT

I Park Studio fanns en 280 cm lång Steinway-flygel som jag älskade att spela på.

Jag brukade klinka lite Grieg och Mozart och fuska mig igenom bland annat Rachmaninovs pianokonsert nr 2 som jag avgudade.

Just då så kände jag mig lite extra pressad att komma på något stort. Uffe hade aldrig tidigare skrivit något till bandet men nu hade han presenterat en egendomlig låt för Ola med text av Björn, “Fire into Ice”.

Ola berättade glatt att den kanske borde bli nästa Secret Service-singel!

Nu långt efteråt förstår jag Olas list, han ville sätta igång min konkurrenslust och han lyckades verkligen! Jag ville ju till varje pris skriva även bandets nya hit, det fick bära eller brista!

Just den tiden 1981 hade syntband som Visage med ”Fade To Grey” och Ultravox med “Vienna” stora framgångar. De hade synth-klanger och mörka ackordformer som aldrig hörts tidigare. Även deras texter var mörka och poetiska.

Själv var jag lite trött på att försöka skriva klatschiga poplåtar så jag lät fingrarna glida in i ett nytt mörkare melodistråk vid studioflygeln. Ett pianosolo med en känsla av Rachmaninov följde automatiskt. Allt bara kom till mig!

Ola var förtjust och vi spelade in låten, som ännu inte hette något, med teknikerlegenden Leif Allansson i Europa Studios 3.

Vi hyrde in den första Linn trummaskinen som just då kommit till Sverige och två syntar: en Prophet 1 som var monofonisk och kunde synkroniseras med trummaskinen samt en Prophet 10 som var en monstersynt och som såg ut som två Prophet 5 på varandra med två klaviaturer.

Jag hade tänkt mig en basgång som i “Gimme Some More Loving”… 4 stycken 8-delar följt av 2 stycken 4-delar… F-F-F-F   F – C och så vidare.

Vi spelade in trummaskin och basgång men när vi lyssnade så hade basgången hamnat en 8-del fel i synkning. Vi gjorde om det och nu blev det rätt.

Till sist var det dags för Prophet 10. När vi slog ner första ackordet så sjöng det som om himlen var öppen.

Leif Allansson hade genialt nog sparat den felsynkade syntbasen och när han spelade upp bakgrunden med båda bas-spåren, panorerade åt varsitt håll och med mycket delay, då hade vi ett sound som aldrig hörts förut!

När vi kom till studion dagen därpå gick ryktet att Ola hade råkat ut för en olycka! Någon hade hört att han krockat med sin motorcykel och någon annan hade till och med hört att han var död! Vi var alla förstämda och gick bara runt, runt och väntade på att få höra mer om vad som hänt.

Då ringde studiotelefonen. Det var Ola som väste fram svagt och darrigt:

– Tim det är jag. Jag har smällt med bågen men lever! Fortsätt inspelningen! Tim, hör du det, fortsätt inspelningen!

Klick! Han la’ på…

Vi var alla lika chockade. Först dagen därpå fick vi veta att Ola hade haft ett lunchmöte med vår artist Annica Boller och skulle skjutsa henne tillbaka till hennes arbete på sin motorcykel. Det hade börjat regna och gatan var hal samtidigt som det kom en buss utfarande på Karlavägen trots att den hade väjningsplikt! Ola kunde inte bromsa och smällde rakt in i bussen! Han fick flera ben brutna medan Annica Boller, som satt bakom honom klarade sig oskadd.

Ola repade sig med tiden och Björn fick i uppdrag att skriva en mörk, lite obegripligt poetisk text. Han kom med sin text till studion när det var dags för Ola att sjunga och vi läste alla igenom Björns textrader.

“As the break of dawn came closer

All my hopes seemed so forlorn…”

Vackert poetiskt och inte så lite lite obegripligt… Men refrängraden som skulle vara titel fungerade inte alls! (Jag har glömt bort hur den var) Björn, Ola, jag och Uffe gick runt, runt i studioköket och grunnade.

Nå’t med “flash” sa någon. Som Flash and The Pan, men det är ju en popgrupp, sa nån annan.

Jag gillar ordet “night”, sa en tredje person, “night” är stämning och ett bra ljud att sjunga.

“Flash in The Night” sa Ola! Så får det bli, varefter han gick ut och sjöng.

Men något stämde ändå inte riktigt. Melodin var bra, arret var bra och nu var även texten bra, fast…?

Vi skickade ner en tape till Jaques Atali på Vogue, vårt skivbolag i Frankrike, för att han skulle yttra sig. Men tiden gick och låten föll nästan i glömska. Till sist sa Ola att nu får vi ändå fixa klart “Flashen”, ta ett spänngrepp på den som det kallades.

Vi skulle mötas upp i Park studion, Ola hade idéer.

Jag blev tyvärr sjuk och kunde inte komma men Ola, Uffe och Acke, vår ljudtekniker åkte dit ändå.

De började med att höja hastigheten på 24-kanalsbandspelaren, så att låten gick betydligt snabbare, innan de mixade. Efter det klippte de med sax och tape om kvart-tumsbandet med den nu mixade “Flash in The Night” väsentligt (jo, så gick det till på den tiden).  När allt var klart ringde de hem till mig:

– Lyssna Tim, vrålade Ola i telefon! Vilken jävla superhit du gjort! De spelade upp den omklippta tejpen och jag hörde till och med i telefonluren att detta var något helt nytt och samtidigt så oerhört vackert.

Den blev också en jättehit överallt, inte minst i Frankrike där den blev etta på topplistan, sålde en miljon exemplar och dessutom blev signaturmelodi i franska TV:s Rapport eller något liknande.

Det enda skivbolaget som inte gillade “Flash in The Night” var vårt tyska skivbolag Teldec.

“Thiz iz not Secret Service” väste deras A&R man i telefon till Ola, och det klart, den lät ju inte direkt som Ye-Si-Ca. Teldec släppte den först långt senare, efter att den sålt miljoner i resten av världen, men då var det för sent…

Bandet gjorde mängder av tv-framträdanden med “Flash in The Night”, men det viktigaste programmet skulle sändas från Cannes och nå ut över hela Europa.

Jaques Atali från Vogue var där och vi hade sänt honom tapen med rätt mix i förväg för vårat playback-framträdande.

Genrepet började, bandet stod uppställt framför kamerorna. Då kom något helt annat än den förväntade “Flash in The Night” ut i monitorerna! Den gick långsamt med ett annat intro och Olas sång kom inte alls på rätt ställen! Ola stod förvirrad och tittade på de andra i bandet som var lika chockade. Vad var detta?

Ola kallade rasande på Jaques Atali. – Det här ju den gamla provtejpen vi skickade till dig för ett halvår sedan! Varför har du gett dem den och inte den riktiga versionen som vi skickat till dig nu inför tv-sändningen?

Jaques tog cigarettfimpen ur mungipan, ryckte på axlarna och sa lugnt att till direktsändningen skulle det spelas rätt version, det kunde han garantera.

Alla kände sig lugnade och på kvällen var de på scen igen – direktsändning över hela Europa!

“Flash in The Night” startade i bandets monitorer……men åter igen fel version med långsamt tempo och klippt så att Ola aldrig kunde börja sjunga…

Det ryktades att Ola sedan jagade Jaques runt hela Cannes…

Uffes “Fire Into Ice” blev för övrigt senare baksida på vår singel “Cry Softly” och naturligtvis låg den sedan med på albumet “Cutting Corners”. Det var en bra låt, inte tu tal om det och utan den hade jag aldrig skrivit “Flashen”! Tack Uffe!

Långt senare träffade jag Jean Michel Jarre på en tillställning i Provence. En elegant och sympatisk gigant inom synth-musiken. Jag sträckte fram handen för att tacka honom för all inspiration han gett mig. Men han förekom mig och frågade istället:

– Är det du som skrivit “Flash in The Night”?  I så fall är jag din store beundrare!

Ja, ja, även om man är en myra i jämförelsen så var det ju bara att slicka i sig berömmet…

HAPPY, HAPPY YEAR FOR US ALL – THE SYLVESTERS

Som avslutning på vår julskiva gjorde vi en härmning av ABBA, jag gjorde en ”nyårslåt”!

Det fanns två skillnader. Den första är att, trots att jag fortfarande tycker att vår var riktigt fin, så var ju ”Happy New Year” med ABBA rent genial, det går inte att förneka.

Den andra skillnaden var att alla våra artister från julskivan sjöng en liten strof var. Lyssnar man noga så hör man till exempel Jerry Williams omisskännliga röst. Till och med Ola hörs klämma i på ett ställe.

På omslaget fanns en gruppbild på alla artister, från Troll till Lasse Tennander… Vilken bild!

Med champagnekork som öppnas, piccolatrumpet-solo och fyrverkeri så blev det en riktigt fin nyårshälsning till alla från oss i Sonet Studio 2…

HOW COULD I LIVE WITHOUT YOU – LISA NILSSON

En natt under slutet av åttiotalet, strax efter att min pappa gått bort, hade jag en lång märklig dröm. I drömmen sprang jag fram och tillbaka i en lång korridor och öppnade dörr efter dörr för att hitta en toalett. Kanske var det på ett sjukhus, kanske var det på ett kontor.

I ett sällskapsrum i slutet av korridoren satt min pappa och Ola Håkansson. De lyssnade tillsammans på en låt jag hade gjort i en liten skruttig kassettbandspelare.

”Det är en sån jävla hit!” skrek Ola gång på gång och slog näven i bordet så som han brukade göra når jag skrivit något bra.  ”Ja, den är väldigt bra” hojtade pappa, som i livet aldrig hade umgåtts med Ola och aldrig kommenterade min musik, även fast han var lite stolt över mig ibland.

Jag hörde dem spela låten om och om igen medan jag rusade fram längs korridoren i mitt desperata toalettsökande och när jag vaknade kunde jag hela melodin, alla harmonier och också två solon. Ett Chopin-liknande pianosolo som modulerar från Eb-dur till Eb moll och ett mer pampigt. Till och med refrängtiteln från min sång i drömmen hade etsat sig in:

“How Could I Live Without You”.

Kanske var det pappas försök att meddela mamma, vad vet jag? Det var många konstiga saker som hände när pappa dog…

Jag gick upp, gjorde mitt toalettbesök och gick och lade mig igen. Allt satt kvar i mitt huvud så jag behövde aldrig gå till pianot för att memorera ner låten.

På morgonen i studion berättade jag om min dröm för Ola och Anders. Jag spelade och sjöng det jag drömt för dem på studioflygeln och Ola sa direkt att det där skulle säkert passa en ung sångdebutant som Billy Butt hade skrivit kontrakt med. Han hade sedan ringt till Ola för att höra om vi hade någon passande låt.

Lisa Nilsson hette hon.

Ola och Alexander skrev en text till min titelfras och Anders och jag började programmera arrangemanget.  Jag kunde inte välja så vi behöll till sist både det pampiga solot och Chopin-solot som Anders spelade in när jag satte tonerna på flygeln exakt efter hur de var i drömmen.

Så kom Lisa Nilsson till studion. Hon var väldigt rar och sjöng så att armhåren reste sig på oss alla tre.

Lite senare skulle Lisa Nilsson uppträda i något sammanhang i London. På den tiden var detta en stor händelse och SVT Nyheter skulle därför intervjua henne från London på bästa sändningstid. Kanske skulle hon sjunga en snutt av låten?

Anders och jag bänkade oss framför tv:n i studions kafferum och väntade spänt…

När inslaget kom så berättade Lisa Nilsson för tv-reportern att hon inte alls tyckte om sin nya singel, det var ju pop och hon gillade bara jazz. Någon sång i tv blev det inte heller.

Detta tillsammans med det faktum att Billy Butt var bättre på att signa artister än att få ut musiken på marknaden, gjorde att ”How Could I Live Without You” aldrig blev den hit vi trodde så mycket på.

Det fanns däremot bransch-människor i USA som väntade på att Whitney Houston skulle repa sig så att hon skulle kunna göra en version. Den skulle passat henne som handsken tyckte de, men tyvärr gick det som vi alla vet bara utför för Whitney, en av de bästa sångerskorna någonsin.

Den är en av de låtar jag fortfarande gråter till när jag hör den. Både för melodin, Lisas sång, för minnet av min märkliga dröm men även för låtens öde.

Lisa gjorde sedan succé som popsångerska med låtar som ”Himlen Runt Hörnet” av Mauro Scocco. Och ingen skugga över Lisa. Jag har träffat henne senare, hon är gudagod och jag hoppas och tror att hon numer har ändrat uppfattning om ”How Could I Live Without You”.

JULSKIVAN OCH BRÅKET MED LASSE ANRELL PÅ AFTONBLADET

I början av 90-talet fick jag idén att samla alla våra artister för att spela in julskiva. Jag älskade julsånger och kunde sedan min uppväxt i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm de allra flesta utantill med stämmor och allt. Det skulle vara de kända julsångerna men mer personligt och inte så sockersött som annars var det vanliga med inspelad julmusik.

Ola gillade idén och en vårdag satte vi igång. Jag hade tagit med glögg, pepparkakor och lite glitter till Studio 2 för att förhöja den tack vare årstiden lite bristande julstämningen.

Vi hade noggrant funderat ut vilka artister som passade till olika sånger, vilka som skulle göra något glatt och vilka som passade till de stämningsfyllda sångerna. Lili & Susie hade tagit med sin pappa, som var en fantastisk jazzklarinettist, för att tuta till döttrarnas sång i Bjällerklang. Min bror Anders Norell var med på trombon.

Bland andra Lasse Tennander med Nu tändas tusen juleljus och Suzzie Tapper med Stilla natt stod för det stämningsfyllda. Tommy Nilsson var den ende som inte var med, men han tillhörde inte Sonet utan var på ett annat skivbolag.

Som avslutning hade vi ett ”Ringdans runt granen” potpurri med ”raket” som var jättekul att spela in, vilket jag tror även hörs….

Skivan kom ut på senhösten. Sonet hade tagit fram ett genialt omslag med bild på dessa papperstomtar som man viker fram på julbordet och jag tyckte just då att det här var nog den bästa svenska julskivan någonsin…

Då kom Lasse Anrells recension i Aftonbladet…

Jag minns inte längre alla elakheter, jag har förträngt, men han skrev till exempel att ”Suzzie Tapper sjunger som en hora”! Jag kände antagligen precis som Ingmar Bergman när han slog recensenten Bengt Janzon på käften efter en obegripligt dålig recension. Jag blev rasande.

Jag ringde Ulf Elwing som hade radioprogrammet ”Efter Tre” och åkte dit för ett stort gräl i direktsändning med Lasse Anrell.

Många år senare har det via gemensamma bekanta kommit förfrågan från Lasse Anrell om han och jag kunde ta en öl tillsammans någon gång och ”skaka hand”?

Nej tack, Lasse Anrell. Jag är inte arg på dig längre, men skaka hand, det gör jag inte. Det du skrev om ”våra” artister går inte att förlåta! Dessutom är jag inte särskilt förtjust i öl…

L.A. GOODBYE – SECRET SERVICE

Som uppföljare till ”Ye-Si-Ca” skrev jag ”L.A. Goodbye”. Lite tramsig tyckte alla i bandet då, men samtidigt ”catchy” så det fick det bli den ändå.

Peter Goldmann som hade blivit världsberömd efter att ha gjort videos till The Beatles ”Strawberry Fields” och ”Penny Lane” fick uppdraget att även göra video på ”Ye-Si-Ca” och ”L.A. Goodbye” till oss. Men till en helt annan budget förstås, framför ett plastskynke i OAL studion. Jag stod bredvid och tog stillbilder för singel-omslag.

Så dålig var nu ändå inte ”L.A. Goodbye”. En annan känd svensk låtskrivare och artist lånade friskt ifrån den ett antal år senare. Jag blev aldrig arg utan tog det som en komplimang.

Och när jag idag ibland står på någon scen i Ryssland och sjunger ”L.A. Goodbye” tillsammans med bandet möts vi av ett öronbedövande jubel. Där älskar man den fortfarande.

När jag då i versen sjunger min obegripligt höga överstämma:

“We tried to stay together, as if it was forever”…

…så får jag fortfarande alltid en liten tår och känner vördnad inför Björn Håkanson som kom på storyn om paret som skiljs på en flygplats. Men romantiker som jag finns det nog mest bara i Ryssland numera…

LA TOYA JACKSON OCH ”BOYFRIEND” (LILI & SUSIE)

En dag kom Ola inrusande till Anders och mig i studion och utropade: ” Vi ska få celebert besök från USA! Michael Jacksons syster!

”Janet?” utropade jag och Anders med en mun. ”Nej, nej, La Toya! Hon hör hört ”People Say It’s in The Air” med Ankie Bagger och vill sjunga in den för ett playback-framträdande på San Remo festivalen i Italien senare.”

”Tim!” fortsatte Ola. ”Hon kan kanske vill ha en ny låt också? Åk hem och börja skriv ihop nåt i Michael Jackson stil…man vet aldrig….

Till sist kom dagen för deras ankomst. En lång vit amerikansk limousin stannade utanför studiobakdörren och ut klev en äldre lite korpulent man vid namn Jack Gordon samt en mycket skygg mörkhårig liten kvinna i stora solglasögon. Det var ingen tvekan om att detta var La Toya Jackson. Samma ansiktsoperationer, samma omgjorda näsa, samma ”ny-vita” hud, samma pipiga röst som brorsan och den mer framgångsrika systern.

Vi slog oss ner i studiosofforna och Jack Gordon berättade att han från början var familjens advokat men efter att ha sett för mycket våld och övergrepp från pappa Jackson så flydde han med La Toya och nu hade de gift sig. Eftersom La Toya skrivit en bok om pappans övergrepp på familjen inklusive Michael, men som ännu inte var utgiven, så var de ständigt mordhotade och för att flyga hit hade de för att förvirra även köpt biljetter till Schweiz!

La Toya själv satt blygt ihopkrupen i soffan i sina stora solglasögon som liknade brorsans, men öppnade sig efter en stund. Hon berättade om hur Michael fått stryk av pappan varje gång han inte fick toppresultat på skolproven. Hur hon blev våldtagen och mycket, mycket annat. Om bara hälften av det hon berättade stämde, så måste pappan ha varit ett monster… Men man vet inte, kanske var det promotion-snack för hennes bok? Hon hade ju inte direkt brorsans inkomster. Men varför fick Michael då så mycket problem?

Anders meddelade att det var dags att sjunga och jag och Ola gick förväntansfulla in i kontrollrummet medan Anders justerade mikrofon och hörlurar åt La Toya.

Vi väntade på den berömda Jackson-sången! Men när vi startade musiken kom det bara ut små förskrämda och inte helt rena pip från hennes mun!

Anders och jag blev alldeles perplexa men Ola fann sig snabbt, berömde och skojade och efter en stund tog hon av sig solglasen och började skratta och dansa lite när hon sjöng.

Efter någon timme där hon verkligen gjorde sitt allra bästa, lät vi dem åka till hotellet medan vi försökte redigera fram fraser som dög att använda. Det här var ju under analog tid när allt spelades in på bandrullar. Här och var så sjöng hon bra men totalt sett höll det inte… Vad gör vi?

Vi ringde Roxettes körsångerska Vicki Benckert som snabbt kom dit, lyssnade in sig på La Toyas röst och sedan lade sin sång så att det lät som La Toya – fast rent dessutom!

På natten satt Ola, Anders och jag och kämpade med att trycka in och bort kanaler där La Toya lyckats med några toner. Som ett täcke lade vi Vickis säkra tolkning och slutresultatet blev så bra att La Toya lyste av glädje på morgonen när de hämtade tejpen på väg till flygplatsen för att resa vidare till festivalen i San Remo.

Men att hon skulle sjunga min nyskrivna ”Boyfriend” var inte att tänka på. Det fick Lili & Susie göra istället. De gjorde det suveränt och helt utan hjälp av Vicki Benckert.

Nu långt senare läser jag att La Toya är skild från Jack Gordon eftersom även han tydligen misshandlade henne. Vilken familj!

OH MAMA (LILI & SUSIE)

Jag hade långt tidigare gjort en melodi som Ola kallade ”toklåten” och som absolut inte passade Secret Service, så vi hade lagt den ”på is” till framtida behov.

Nu tog vi fram den igen och Ola gav den texten ”Oh Mama”. Den passade Lili & Sussie perfekt!

Anders och jag satt sent en natt och mixade den i Sonet studio 2 när två nattvakter knackade på och kom in. De blev förstummade när de hörde. En av dem sade: ”Det känns som om man är med om något historiskt!”

Och historisk blev den faktiskt. Den blev etta på TVs Listan, likaså på Tracks och sålde platina på bara någon vecka. Alla små barn som kom till ett piano kunde klinka fram refrängen, medan tidningarna förfasade sig och kallade den bland annat för ”hordisko!”

Och det är ju klart, Lili & Sussie var ju faktiskt kvinnliga med rosa läppstift och lite utmanande kläder när resten av det kvinnliga pop-Sverige på den tiden var stöpta i svart och sjöng rock.

Albumet som kom var intressant. De flesta låtarna var mina, med ”Oh Mama” och ”Bara Du och Jag” som singlar, Halva albumet var producerat av mig, Ola och Anders medan resten var producerat av Niklas Strömstedt.

Och det stod både Sonet och EMI som utgivare. Har detta någonsin hänt, vare sig förr eller senare?

LILI & SUSSIE – HUR DET BÖRJADE

Vår vän Alain, konstnären från Provence, hade en kompis som skrev poplåtar och Alain undrade om vi ville producera en låt i disco-stil till hans vän. Jodå, visst kunde vi det.

Ola sökte runt efter artist till låten och hittade då två systrar ”Lili & Sussie” som visserligen redan var signade av Niklas Strömstedt till EMI, men detta gick ju att förhandla om.

Lili & Sussie (Sussie stavade sitt namn med 2 ”s” på den tiden) gillade den franska låten men vad skulle bli b-sida? Jag knåpade ihop något disko-artat som Ola skrev text till och som fick namnet ”Candy Love” Jag tror det var första produktionen där Anders Hansson blev indragen som medproducent och ljudtekniker.

Singeln blev väl ingen ”kioskvältare” som Ola kallade det, men vi fortsatte arbeta med Lili & Sussie. Det var två roliga, begåvade och väldigt sympatiska tjejer. Och med mycket skinn på näsan, faktiskt.

Vi släppte en ny singel, ”Bara Du och Jag”, med en lite rörande svensk text av Ola om ett par som dansar för sista gången och som blev en rätt stor hit.

NIGHT CITY – SNOW ROLLER

Under vårt arbete med ”When The Night Closes In” albumet blev Ola uppringd av Lasse Åberg. Han var i full gång med uppföljaren till sin enorma filmsuccé ”Sällskapsresan” och nu skulle det göras film om en sällskapsresa till Alperna istället. ”Snowroller” skulle den heta, med hans alter ego Stig-Helmer som tidigare i huvudrollen.

Kunde vi göra en Secret Service låt med titeln ”Snowroller” att marknadsföra filmen med?

Jag satt länge vid studioflygeln och plinkade och knåpade…Snow roller…det var så kort!

Till sist hade jag något som jag spelade för Ola och han började fundera på olika textrader, men det skulle utmynna i:

”Oh oh oh oh oh oh – Snow Roller!”

Vi gjorde en bakgrund, jag minns när Uffe drog upp handen längs klaviaturen in i ett solo som skulle påminna om känslan när skidor lyfter från marken.

Trist nog backade Lasse Åberg. Låten var jättehäftig men jag tror det blev politiskt omöjligt att förankra låten hos den som gjorde övriga filmmusiken.

Ola skrev ny text och döpte den istället till ”Night City” vilket var en betydligt ballare och mer lättsjungen titel. Texten var småsexig och faktiskt lysande. Det blev en stor hit för oss även utan filmen ”Snow Roller”

Filmen ”Snow Roller fick förståeligt nog till premiären även undertiteln: ”Sällskapsresan 2”

”After midnight

 Don´t want to sleep

 Go out and feel

 The city beat

 A new romance

 Another chance

 Can you feel the heat

 It´s in the air

 The city beat

 Is everywhere

 Oh oh oh oh oh oh

 Night City”

YE-SI-CA – SECRET SERVICE

Att göra en hit kan ibland kännas enkelt. ”Oh Susie” skrev jag på kontorets Wurlitzer-piano på mindre än tio minuter eftersom jag behövde ha med mig något att spela in i studion. Jag hann inte ens känna efter ifall det var något bra jag hade gjort.

Uppföljaren ”Ten O’ Clock Postman var svårare. Det är alltid marigt att tackla en framgång…

Men att börja med ett andra album var först som att gå rakt in i väggen. Ingenting bra kom ut ur mig. Men under ett besök på The Cutting Room, där vi graverade våra inspelningar, hörde jag den nya Blondie singeln.

Jag älskade Blondie och deras producent Mike Chapman. Jag var dessutom inspirerad av ”Heart of Glass” när jag skrev ”Oh Susie”, så när jag blev tillfrågad om jag ville lyssna så tackade jag genast ja.

Det jag hörde blev en chock för mig. Blondie hade bytt stil och deras nya singel ”The Tide is High” var i reggae-tempo och en jättehit!

Jag åkte hem mycket fundersam. Om Blondie kan, varför kan inte vi? Grabbarna i bandet hade ju tidigare spelat någon sorts popreggae som de kallade ”frukt-reggae”, så varför inte?

(Att Sonets dåvarande marknadschef senare hörde resultatet och ironiskt tyckte att vi skulle byta namn till ”Kameleonterna” var bara korkat. Tyckte han att det gällde även Blondie?)

Jag knåpade ihop en melodi och vi spelade in den i OAL-studio en kväll varefter jag åkte till Björn med en kassett där jag själv hade trallat sångmelodin till bakgrunden.

Jag lade mig som vanligt på Björns soffa medan han lyssnade och hummade till låten. Sedan sa han:

– Gubben, vad säger du om ett tjejnamn som titel? Jessika skulle passa in…

– Hm, sa jag. Snyggt namn men är det inte lite fantasilöst att ha ett tjejnamn som titel så snart efter ”Susie”?

– Vänta, sa Björn och klottrade ner något på ett papper som han sedan visade mig. Man kan göra så här:

”Ye-Si-Ca” – Vad tror du om det, gubben?

Så blev det. Ola ställde sig vid micken och både sjöng och skällde som en hund. Vi mixade med hundskallet kvar och singeln pressades. Som baksida valde vi ”Crossing A River” en mörk reggaegungande liten låt med finurlig text av Björn:

“I gonna find a detective, who works for a dollar a day”

Några tyckte den var bättre än Ye-Si-Ca, däribland min dåvarande hustru Pernilla…

Men Ye-Si-Ca var ändå den potentiella hiten, det var de flesta trots allt överens om.

Premiäruppspelning var på ett stort diskotek i Stockholm där Uffe och Tony efteråt skulle dela ut gratis singlar och jag, som även hade blivit lite av bandets fotograf, var där för att föreviga det hela med min kamera.

Discjockeyn ropade ut: ”Nu ska ni som först i världen få höra Secret Service nya hit-singel

”Ye-Si-Ca”! Efteråt står två killar från bandet och delar ut singlar till er i publiken så långt det räcker!”

Låten dånade ut över dansgolvet på högsta volym, men ingen, absolut ingen gick upp!

Den gick helt enkelt inte att dansa till. Den var struttig och med alldeles för svaga trummor.

Ingen kom heller och bad Uffe eller Tony om någon gratis singel efteråt. Vi dröp alla tre därifrån bakvägen, skamsna och förlägna. Tillbaka till studion och mixa om, det var ett måste!

”Ye-Si-Ca” blev sedan om-mixad och en jättehit i Tyskland liksom i hela Sydamerika, både på engelska och spanska! Skam den som ger sig!

SECRET SERVICE FÖRSTA ALBUM – OH SUSIE

Till sist hade vi ett färdigt första Secret Service album som givetvis döptes till ”Oh Susie”.

Alla visste nu om vilka vi var och både jag och Björn Håkanson stod inskrivna som upphovsmän, pseudonymerna var borta. Omslaget togs ifrån ”Oh Susie” – videon med den rullskridskoåkande flickan och en tant som surt blänger på henne.

Förutom de två hitsinglarna ”Oh Susie” och ”Ten O’ Clock Postman”, så hade jag med några riktiga bottennapp men också några hyfsat snygga om än inte ”hitiga” alster.

”She Wants Me” var en popdänga där Ola sjöng som om han fortfarande var tonårsidol på 60-talet, medan ”Give Me Your Love” med mitt märkliga flygelspel, var någon sorts blandning av reggae och Tamla Motown. Den påminner om Four Tops sa Ola, vilka jag aldrig hört talas om. Jag kunde mer om Sjostakovitj och Chopin…

Uffe ringde hem till mig sent på kvällen efter att vi mixat ”Give Me Your Love”. Han hade druckit vin och lyssnat på låten med sin flickvän. ”Tim”, sa han i telefonluren, lite dragen och med låten i bakgrunden. ”Jag älskar dig! Jag skulle vilja kyssa dina fötter!”

Och det var ju faktiskt ett bra betyg för ”Give Me Your Love”!

OH SUSIE – SECRET SERVICE

Oh Susie kom till i all hast när det fattades en sista låt för albumet med Ola+3, ett album som skulle komma ut så snart som möjligt efter Melodifestivalen 1979 där min låt hade kommit på delad tredje plats.

Jag hade satt mig vid kontorets Wurlitzer elpiano fast jag visste att man väntade i studion på mig. Men jag måste ju ha med mig en ny låt när jag anlände!

Refrängen till det som skulle bli ”Oh Susie” kom efter några minuter, jag minns att jag var så upphetsad av melodin jag höll på att skriva att jag nästan hamrade sönder de stackars elpiano tangenterna. Sedan kom verserna och solot nästan av sig självt. Med lite tårar därtill, som alltid när jag skriver musik.

Jag var lite chockad över vad som så snabbt hade kommit ur mig. Så enkel melodi, bara fyra toner i både vers och refräng: C – D – E – F och ändå så vacker!

Men jag hade inte någon mer tid att fundera mer så jag satte mig i min bil och åkte i full fart till OAL studio i Sollentuna.

Där väntade alla på mig. Det gick ovanligt snabbt att spela in bakgrunden på denna sista låt.

Jag hade någon Mozart–aktig melodifigur i huvudet, som jag ville binda ihop verserna med och Uffe skruvade fram ett stråkliknande ljud på studions Polymoog synth. När han spelade figuren samt lade dit ackord med samma ljud i refrängerna kändes bakgrunden ganska färdig.

Tony spelade solo–melodin med sitt glödande 60–tals sound. Jag trallade in sångmelodin och fick med mig en kassett att spela för Björn.  Efter att lyssnat skrev han texten ”Oh Susie, bara vi två vet” som Ola sedan sjöng in.

Två DJ’s från Cafe Opera, Christoff och Ricki, gav oss rådet att göra ”Oh Susie” på engelska. så gick jag åter hem till Björn Håkanson i hans lilla lägenhet på Katarina Bangata på Söder i Stockholm. Jag lade mig som vanligt tillrätta i hans soffa medan Björn gick runt i cirklar, grymtande och grunnande. Ibland gick han till sin bokhylla och slog i något engelskt ord– eller rimlexikon.

– Gubben, vad tror du om det här, utropade Björn ibland. Han kallade mig alltid ”gubben”.

– “Some kind of guys can touch a lady”

– Hemskt” mumlade jag halvsovande… – Okey sa Björn, ville bara kolla…

Mot natten väckte Björn mig. – Jag tror jag har det! Lyssna gubben!

”Oh Susie,  we’ve run out of time

Oh Susie, say what’s on your mind

We’ve got nowhere to run…”

– Underbart sa jag som älskade visioner om par som älskar varandra men slåss mot en oförstående omvärld.

– Men sista raden saknas, den måste vara stark, tillade jag.

Björn gick åter runt i cirklar, hummande. Efter en stund väckte han mig på nytt.

– Vad tror du om den här slutraden, frågade han med ett segervisst flin:

“We were much too young”

Jag nästan skakade när jag sjöng refrängraderna tillsammans. Trots att jag var nybörjare som popkompositör så visste jag – det här berör, det här är en hit!

Ola sjöng in den engelska texten och jag lade till en oktavstämma i falsett som bandet döpte till ”skäggsång” eftersom som jag hade svårt att sjunga så högt utan att dra mig i skägget.

En mix kom snabbt till med mycket tryck och nu lät det verkligen magiskt!

Ola var egentligen en betydligt mer erfaren ”hit–picker” än jag, men han var också nyligen anställd på Sonet som förlagschef och ville inte omedelbart förstöra karriären med att gynna egna konstiga satsningar, det kunde jag förstå.

– Tim sa han barskt! Är du helt säker att det är en hit?  – Helt säker” sade jag och jag kände att jag aldrig varit säkrare på något i hela mitt liv!

– Då trycker jag på knappen och kör! sa Ola och ringde till sin vän Tom Talomaa som då hade klubben BZ (Berzelii-Terrassen) i Stockholm, för att få låna klubbens logga med en pickup–nål.

Pickup–nålen blev omslagsbild, inga foton, vi skulle vara hemliga. Det var Olas strategi.

–  Då kan ni ju lika gärna kalla er Secret Service, sade Sonets vd Gunnar Bergström glatt flinande!

Han blev inte lika glad när Ola beställde 10.000 singel–omslag med Secret Service och pickup–nål.

– De kommer aldrig att gå åt, skrek han argt till Ola. Jag ska låta tapetsera upp dem på väggen i ditt arbetsrum istället!

Att Ola också beställde några tusen små klistermärken med inget mer än ”Oh Susie” på och som jag själv gick och satte fast över hela Stockholm, vågade han nog inte berätta för Gunnar.

Jag och Björn stod som pseudonymerna Hob/Gaga och absolut ingenting avslöjade att det var svenskt utom att Sonet var ett svenskt bolag, men de var representanter i Sverige för många utländska artister.

Ola skickade ut singeln, speciellt 12-tums varianten som gick att spela högre, via resebyråerna till diskotek över hela Europa den sommaren och till sist blev den också ”hit pick” på radio Luxemburg. Jag minns hur hela bandet trängde ihop sig i Olas lilla bil utanför OAL–studion för att lyssna på AM–bandet i hans bilradio när Radio Luxemburg spelade ”Oh Susie”…

En filmregissör älskade låten och var beredd att chansa. Han gjorde en video med långfilmskamera och kameraräls och filmade när Ola gick och sjöng på Djurgården med kavajen lite nonchalant slängd över axeln. Han klippte även in en söt blond flicka som åkte rullskridskor, vilket var högsta mode den tiden. En bild av henne från videon blev senare även omslagsbild till vårt första album ”Oh Susie”.

Om ”Oh Susie” inte blev en hit så skulle han själv stå för alla kostnader, men om den blev det, så ville han ha betalt. Och det fick han…

På hösten när singeln släpptes till allmänheten såldes omedelbart 100 000 singlar bara i Sverige, runt om i övriga världen flera miljoner. Så vd Gunnar Bergström behövde aldrig anlita någon målare för att tapetsera Olas arbetsrum.

AGNETHA FÄLTSKOG OCH OLA H – “THE WAY YOU ARE” / ”FLY LIKE THE EAGLE”

Sverige skulle ansöka om att få arrangera Vinter OS 1992 och vi fick frågan om vi kunde skapa en riktig hit till kampanjen. Kanske han själv i duett med någon internationellt känd kvinnlig artist?

Ola, som en gång i tiden hade stått på scen med ABBA-Agnetha Fältskog, ringde Agnetha och frågade. ”Jodå, vi var välkomna hem till henne och spela upp den tänkta låten så skulle hon därefter ta sig en funderare…”

Jag knåpade febrilt vid pianot både dag och natt. Till sist fick jag fram en ballad och en lite mer ”up-­­tempo” låt. Jag var ändå bekymrad. Ingen av dem lät som en kampsång för Sverige.

Men, sa Ola… om vi ändå inte får OS så är ju en sådan låt död! Låt oss göra hits istället!

Ola och Alexander skrev texter medan Anders och jag började ett febrilt arbete i studion, som vanligt med Mats ”Limpan” Lindberg bredvid med sin bandlösa bas. Någon sångerska med Agnetha-liknande röst, jag minns inte längre vem, sjöng och så var två demos klara.

Det blev ”The Way You Are” och ”Fly Like The Eagle” och en kväll åkte Ola och jag nervösa hem till Agnetha i hennes stora villa på Lidingö, där hon då bodde.

Med tanke på berömmelsen så hade jag förväntat mig en aning outhärdlig diva, men Agnetha var varm och rar och välkomnade oss. Hon fick kassetten med båda låtarna, lyssnade och bad att få behålla den för att sedan återkomma så snart hon fattat sitt beslut.

Nervösa dagar följde men så ringde Ola och meddelade att Agnetha hade hört av sig!

”Hon gör det” sa Ola! Mitt hjärta klappade dubbelslag… ”Men vilken av låtarna?”, pep jag fram…

”Båda” sa Ola! Hon gillade båda låtarna lika mycket…

Den dagen Agnetha så kom till studion är egentligen värt ett eget kapitel. Vi hade för dagen placerat oss i studio 3 som var lite större och tjusigare. Agnetha gled in som en underskön gudinna, bad att få en hög barstol framför mikrofonstativet och sjöng sedan så att håret reste sig på oss alla i kontrollrummet. Speciellt när hon gjorde den där ”Agnetha-knorren” när hon sjöng …”you take me on”, då dog jag nästan. Hon var lysande!

Inspirerad av hennes intensitet gjorde även Ola en av sina bästa sångtagningar någonsin trots att han sjöng i Agnethas tonart som egentligen var för hög för hans röst.

”TIME” OCH TVÅ STORA RÖSTER

Staffan Hildebrand skulle göra en film till FN om rasdiskriminering och behövde en riktigt stor ballad, helst en duett, och han vände sig till oss. Jag skrev ihop en vers men min refräng idé tyckte jag var omöjlig.

Nej det funkar sa Ola, med rätt ord. Så sjöng han ”Time! Da ba da ba da ba da!”

Okey så fick det bli. Anders började programmera. Ola hade kontaktat en tjej som hade legat etta på någon danslista i USA, Zemya Hamilton. Vi hade egentligen tänkt att Björn Ström skulle sjunga den manliga delen men när Tommy Nilsson fick höra låten så ville han absolut sjunga den.

Resultatet blev magnifikt! Både Zemya och Tommy sjöng så förälskat och det fortfarande en av mina favoriter.

Jacob Dahlin blev stormförtjust och tjatade att Tommy och Zemya skulle komma och sjunga ”Time” i hans TV-program Jacobs Stege men hur mycket han än bönade och bad så blev det inte så. Det var något som inte stämde mellan de två artisterna, de funkade helt enkelt inte tillsammans, vad jag förstod. Så det blev ännu en gång en hit som aldrig blev någon hit.

Klockan två en julnatt 2015 vaknade jag av att min mobil ringde och jag svarade yrvaket. Någon sa att han var från Aftonbladet och att det gick rykten att Zemya Hamilton var död. Vi hade ju gjort en skiva med henne. Kände jag henne väl?

Jag förstod att han desperat letade efter stoff att skriva om, men jag var tvungen att svara honom att det var en låt för länge sedan och att jag tyvärr inte kände Zemya alls.

Jag somnade om och hoppades att ryktet var falskt men tråkigt nog stämde det. Zemya Hamilton hade ms och avlidit efter en tids lidande.

VIVRE AILLEURS – JAKIE QUARTZ

Vår vän Alain Soucasse, konstnären i Provence, kom en dag 1985 till Ola på Sonet och undrade om vi möjligen hade en bra låt till hans väninna, den franska sångerskan Jakie Quartz som nyligen haft en jättehit i Frankrike. Alain hade på väg till en konstutställning i Stockholm besökt henne i Paris och förstått att hon inte hade någon bra låt som uppföljare.

Ola och Alain började leta bland mina demokassetter. Till sist fann de en enkel demo som Alain trodde kunde passa och han tog den med tillbaka till Paris för att spela den för Jakie. Hon tyckte om demon och skrev en fransk text: ”Vivre Ailleurs” vilket ungefär betyder ”Leva någon annanstans”.

Hemma i Stockholm arbetade Anders och jag febrilt med att få fram ett dyrt och modernt ljud trots att vi inte hade så stora resurser och definitivt inte de nya monstersyntarna Fairlight eller Synclavier som internationella producenter numera arbetade med och som kostade miljoner.

Men…”bättre brödlös än rådlös”, som min mamma alltid sagt… Vi hade en liten Roland JX3P synth med en oansenlig sequenser, vilket Anders programmerade. Vi hade också hyrt in den allra första Akai-samplern som hade ett orkesterhit-ljud som vi använde flitigt i arrangemanget.

Jag hade i en radioaffär köpt en liten kassett-recorder från Philips för kanske 300 kronor som bara var till för att spara datasignaler från syntarna. Den var inte större än en transistorradio men med snedlagd front så den såg lite fräck ut.

När Jakie Quarts så kom till vår studio i balla solglasögon, tuff skinnjacka och uppsynen av fransk superstjärna, gick hon direkt till den lilla kassettspelaren, pekade på den och frågade coolt:

”Is this the Fairlight?”

”Yes” sa Ola, Anders och jag med en röst. Då tog hon lättad av sig solbrillorna, mjuknade och började sjunga till Olas regi. Och som hon sjöng! Vi fullständigt ramlade baklänges!

”Vivre Ailleurs” blev sedan en ny jättehit i Frankrike för Jakie Quarts.

Jag tror den låg etta eller tvåa på topplistan och sålde närmare en miljon exemplar.

WHEN THE NIGHT CLOSES IN – ALBUMET OCH VIDEOINSPELNINGEN

Till sist blev även vårt femte album (förutom ett ”Greatest Hits”) klart. Det döptes som en av låtarna som ingick till ”When The Night Closes In”. Sonet som nu hade köpt Europa Studios (och döpt om det till Sonet Studios) beslöt att det skulle göras en påkostad video med den unga och hyllade regissören Jonas Frick som regissör.

Fem låtar skulle spelas in i den största filmhallen med alla tänkbara resurser:

When The Night Closes In

Let Us Dance Just A Little Bit More

Do You Remember

How I Want You

Night City (omgjord från ”Snow Roller)

Inspelningen gjordes i minst en vecka och inga resurser sparades. Det var körstatister, massor av publikstatister, dyra kameravagnar som gick att höja långt över publiken.

Vad ingen av oss i Secret Service visste eller förstod, var att denna dyra produktion betalades helt av oss själva med utebliven royalty. Sonet lade visserligen ut kostnaden men drog av allt vartefter det kom in någon krona till oss i bandet. Kanske kom vi aldrig ikapp så att det till sist ändå var Sonet som fick bita i det sura äpplet, men ändå…

Riktigt schysst tyckte jag nog inte att var mot oss i bandet trots allt…

”ALLT SOM JAG KÄNNER”

Ola ringde en dag. ”Tim kom hit, det kommer en filmregissör till Sonet och jag tycker du ska vara med…”

Året var 1988 och Sonet hade fortfarande det grandiosa slottet på Lidingö som sitt högsäte.

Jag åkte dit och gick upp till Olas arbetsrum. Där satt redan Ola och filmregissören Tomas Samuelsson och väntade på mig. Tomas läste så upp manuset till sin filmidé ”P.S. Sista sommaren”.

Tre ungdomar, sommar, svartsjuka, på slutet våld och sorg. Efteråt tittade båda på mig och undrade om jag kunde tänkas komma på något ledmotiv inom rimlig tid?

– Jag har redan skrivit den, sa jag, för under tiden manuset lästes upp, kom hela melodin i mitt huvud med ackord, solo och även den första refrängraden ”Allt som jag känner, allt jag förstår”… Resten av texten fick Ola och Alexander som vanligt skriva.

Det bestämdes att det skulle bli en duett och Ola ville gärna ha Tone Norum som då hade haft en hit på egen hand. Men vem skulle bli den manliga ”mot-sångaren”?

Tommy Nilsson, som var hemma i Sverige igen efter en kraschad karriär i Frankrike och nu försörjde sig som nattvakt och med att göra kör-pålägg i studios, hade hjälpt även oss några gånger. En väldigt sympatisk kille med en fantastisk röst.

Tone & Tommy fick det bli!

”Allt Som Jag Känner” blev en jättehit som ledde till att filmen blev en jättehit som ledde till att låten blev ännu större osv…

När jag senare var inne i en pianoaffär för att byta mitt utslitna ”skrivpiano” möttes jag av en kund som kände igen mig. Han skällde ut mig för ”Allt Som Jag Känner”: ”Man kan inte ha kvar tonika-bastonen samtidigt med ett dominant-ackord, har du inte lärt dig det?” sa han ursinnigt!

Jag orkade inte kommentera, men det var hela versens känsla. Att det växlar mellan C dur – F dur och G dur, medan Mats ”Limpan” Lindbergs fina bandlösa bas-spel låg kvar runt ett C!

Men så är det nog, det är lättare att hålla på regler än att skapa något nytt…

 

BARBIE – ALEXANDER BARD

Peo Thyrén från Noice kom en dag och presenterade drag-queen-artisten ”Barbie” för oss. Han hette egentligen Alexander Bard och ville få hjälp med musiken inför ett framträdande i tv programmet ”Daily Live” med Anna-Lena Brundin och Lill-Marit Bugge som programledare.

Projektet var så knasigt att vi erbjöd vår hjälp. Anders, Ola och jag knåpade ihop en märklig musikmatta där jag hade lagt in en del av mina ryska pianokonsert-ambitioner.

Alexander skrev en ännu mer konstig och rätt obskyr text till detta. Lili & Sussie hjälpte oss med att sjunga lite kör inklusive ”ii-ii-ah, ii-ii-ah”.

Detta blev ”Barbie Goes Around The World”.

En lördag var det dags. Anders var på plats med singbacktape vid det diskotek i Stockholm som Daily Live skulle sändas från. På den tiden var det egentligen bara framträdande till liveorkester som gällde men Barbie hade fått tillstånd att få sjunga till vår bakgrundstape.

Ola och jag satt framför tv:n och tittade när Barbie i läppstift, vit långklänning och meterhög vit hårturban bars fram på bärstol av fyra lättklädda män. Med yviga gester deklamerade han högt inför tv-publiken:

”Jag är könssjukdomarnas drottning!”

Eftersom detta var under den tid då den stora AIDS-skräcken rådde i Sverige så tog vi oss för pannan. Det här började verkligen inte bra…

Barbie sattes ner av bärarna och musiken började…men inte Barbie! Han hade fått total tunghäfta och stod tyst och skräckslagen fram till att musiken äntligen var slut så han kunde bäras ut av de fjolliga bärarna igen.

Detta var slutet på Barbies karriär men definitivt början för Alexander som Alexander Bard.

Först behövde Ola hans hjälp med att skriva texter till de två melodier som jag skrivit till Agnetha Fältskog inför Sveriges OS ansökan. En ny konstellation var född: Norell-Oson-Bard!

Inte långt därefter presenterade Alexander sin nya idé: ”Army of Lovers”! Det skulle vara han själv, Jean-Pierre Barda och Camilla Henemark. Dessutom kläddesignern Camilla Thulin som en ”grå general” vad gällde deras kläddesign.

Barbies fiasko-låt gjordes om med ny lika obskyr text och fick nu istället heta ”My Army of Lovers”. Alexander hittade en medproducent, Anders Wollbäck och de två skapade några riktigt stora hits till gruppen.

När inspirationen sedan sinade kom Alexander till mig och jag gav honom melodier som Alexander skrev texter till, varefter Anders Hansson gjorde geniala produktioner.

Det blev: ”Lit de Parade”, ”Give My Life” och ”Venus And mars”. Speciellt ”Lit de Parade” är fortfarande oerhört älskad i Ryssland och alla forna öststater.